Dags för en mastodont-Barleywine på 10,2% från Colorado-bryggeriet Great Divide. Den bjuder på en rödskimrande bärnstenston, ser grumligt och tungt ut. På det ett vitt skum som sätter sig längs glaset och redan där börjar den visa upp goda Barleywine-tendenser. Doften är härligt överväldigande med drivor av humle, tall och mörk torkad frukt. Ju varmare den blir desto mer lyser sötman från malten igenom.
Smaken tar samma kommando och jag har misstankar att den utfört två rotfyllningar innan jag hunnit svälja. Inledningsvis har vi malt, kola och karamell med ett följe av humle och frukt. Precis som med doften ökar komplexiten med temperaturen men den håller sig fortfarande välbalanserad. Den höga procenten är helt undanstoppad trots en rätt lugn kolsyra som låter smakerna komma fram och lägger ett stadigt lager av efterbeska.
En helt fantastisk öl och den första 5:an på Buteljerat, har sparat den till någon mytologisk brygd som skulle dela de sju haven av humle. Vi kallar den Old Ruffian.
5/5.
Brukar utan undantag undvika Shipyard Brewing men det här var värt ett försök (plus att etiketten var cool..). En American Pale Wheat Ale på 4,5% smaksatt med äpple och kanel. I glaset har vi en grumlig och guldig öl med ett klarvitt skum. Den doftar som en blandning av äppelpaj och blaskig lager och det är samma visa i smaken.
Kanelen tar över och kanske hade det funkat om de tagit i mer med grundsmakerna för att få upp mastigheten, istället blir det en märklig öl/cider-hybrid som inte går att rekommendera till någon.
1,5/5.
Våra kära djävulsdyrkare på Stone fyller år och vill som vanligt fira det med en öl med ett jättelångt namn, Escondidian-delen av namnet är inte märkligare än att de har sina högkvarter i Escondido. Deras jubileumsöl varierar i stil och detta år blev buteljen till Belsebub en Black IPA på 10,8%. I glaset har vi en näst intill helsvart färg som skiftar svagt i brunt, det doftar framför allt humle och mindre rostat än förväntat.
Undviker som bekant Porter och Stout och har således haft en dispyt med mörk IPA som kan ha liknande drag, just denna hade det goda omdömet att snarare ta i på humle- och citrusfronten. Utöver det så hittar vi choklad i smaken och ett avslut med rostad malt och kaffe som får trängas med humlebeskan. Stone har en tendens att trycka ut kvalité och vi får hoppas att Maya-indianerna låter oss uppleva deras 16-årsjubileum också.
3,5/5.
Bigfoot klampar in i Systembolagets sortiment igen och det är fortfarande en mastodont-Barleywine på 9,6%. En mörk röd/bärnstensfärg i glaset med ett gultonat skum som hänger kvar länge och väl. Det doftar tall samt humle och det märks att något masstivt är på gång.
Utöver att den påminner mig om Mitch Hedberg (I think Bigfoot IS blurry) så är även smaken bekant. Rostad malt dyker upp först men blir direkt överkörd av citrus och humlebeska. I år är den fantastiskt balanserad, mjuk och väldigt drickbar och det enda den höga procenten gör är att värma upp efterbeskan.
Höjer den ett halvt snäpp från förra året, det här var riktigt bra. Lägger även en på lagring så hörs vi om några år igen.
4,5/5.
Den enda ölen på Buteljerat som inhandlats hos den lokala ICA-handlaren. En IPFA (India Pale Folk Ale) på 3,5% från det nystartade Train Station Brewery i Knivsta. I glaset har vi en guldig och ljus öl med ett lätt vitt skum. Doften håller sig diskret, malten tar för sig men det finns en välbekant IPA-känsla också.
I smaken finns citrustoner och beska bifogade i en tillräcklig mängd för att det ska bli spännande. Den faller något på att vara aningen blaskig och tunn, det finns inget som riktigt hugger tag i en. Det är svårt att sätta betyg på denna utifrån förutsättningarna, visst det är en alldeles förträflig folköl men en mindre förträfflig IPA.
Trevligt initiativ hur som helst! Ju mer IPA det säljs desto bättre, även om det är i samma varukorg som Flintastekar och TV-tidningen.
3/5.
Fick korn på en råg-IPA från Sierra Nevada och det vete humlegudarna hur den skulle smaka. Ruthless Rye klockar in på 6,6% och ska enligt uppgift ta i lika mycket på humle-fronten som med rågen, ett intressant möte. I glaset har vi en mörk och grumlig kopparton med ett tjockt off-white skum. Den ser delikat ut, som en biff i ett glas.
Doften tar det något lugnare, rågen kommer snabbt till tals med brödiga toner följt av en mer bekant frisk Sierra-humle. Smaken är desto mer spännande. Det är kryddigt, jordigt och grapigt men framför allt beskt. Kolsyran och fylligheten lägger sig på en behagligt drickbar nivå för en amerikansk IPA och allt som allt har vi en mycket trevlig avstickare smakmässigt. Helt OK etikett med.
4/5.
BrewDog har tagit i från fötterna med en trippel-IPA på 14% som är torrhumlad tre gånger om för att inte ha en chans att vara diskret. Vi har en klar röd färg i glaset med ett off-white skum som hänger kvar bra länge, det doftar rejält från malten och en oljig humle-ton, grape och tall smyger sig in tillsammans med en en hint av alkohol.
Smaken är en bastant blandning av humle med sina tropiska frukter och en väldig sötma från malten. Procenten kikar in som en svag och inte helt behaglig spritig ton som den faller något på, samtidigt som fylligheten och en välinställd kolsyra håller drickbarheten uppe. Det liknar nätt och jämt en IPA, en väldigt säregen upplevelse om man har ungefär en timme till övers.
4/5.
Dags för S:t Eriks igen och det sedvanliga hur ska det här gå-momentet. Nu har vi en American Pale Ale på 5%, bryggd på enbart Cascade-humle och det ska tydligen vara en hyllning till den sorten, okej.
I glaset har vi en brons/bärnstensfärgad öl och ett diskret vitt skum som drar sig undan rätt omgående. Det doftar tropiska frukter och riktigt humlat, hittar även den där tonen som alltid smyger sig in i S:t Eriks öl. Smakar beskt och friskt, innan efterbeskan sätter in bjuds det på en svag hint av malt och smör. Med halva ölen kvar i glaset börjar det bli rätt platt, single-hops kan vara toppen men här kommer den inte så långt, speciellt inte när den måste tampas med den där ofräscha tonen som också fanns med i doften. S:t Eriks-aromat, jag vet inte var det är.
Har tidigare tagit upp att S:t Eriks sällan kommer hela vägen med sina öl, de prickar in sorten men gör inte så mycket mer med den. Först nu slår det mig att de inte ger sina öl något namn, ungefär som att Fleetwood Mac bara skulle heta Rock och att det hade stått New Wave of British Heavy Metal på Iron Maidens affischer. Det bir bara SÅ roligt.
2,75/5.
Det oftast förnämliga burgar/chili-stället Texas Longhorn har bryggt ihop ett samarbete med det oftast förnämliga öl/öl-stället Mohawk. Detta resulterade i en American Pale Ale på 5,4% bryggd med Simcoe-humle. Blir serverad ett kylt glas som vanligt på Texas och det borde de ha vett nog att undvika när det kommer till den här ölen, det är optimala är väl att fråga efter något annat men efter lite frostskador i handflatorna och en kort reflektion över den finska krypskytten Simo Häyhä är vi igång.
I glaset har vi en grumlig gul bärnstensfärgad öl, det doftar fantastiskt, humlen tar för sig och den känns samtidigt frisk med grape-toner.
Smaken lever upp till det doften utlovade och skruvar upp fruktigheten ett snäpp till. Efterbeskan hänger kvar oväntat länge för att vara en American Pale Ale och det tackar vi för. Hade farhågor att detta skulle vara en kompromissad öl för att passa den stora skaran, men de har stått på sig och gjort en riktigt bra APA och vi applåderar initiativet!
4/5.
Short’s Brewery dundrar in som nykomlingar här med deras IPA Huma Lupa Licious. Exemplaret införskaffades på Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala och i glaset har vi en grumlig och guldig bärnstensfärgad öl, kolsyran ser ut att ta det rätt lugnt och skummet lika så. Doften drar allra mest åt grape och det märks att någon stått och hängt på humlereglaget bra länge.
Smaken tar igen de luckor som doften lämnade, en diskret rostad maltsötma i inledningen blir rejält brädad av humlebeskan. Citrus, tall och grape svänger runt och hänger kvar bra länge i gommen. De beskriver den själva som komplex och det är den väl jämfört med mycket annat, men allt dukas fram rätt tydligt. Kolsyran bubblar upp i medelnivå och låter den komma till tals i en väldigt lättdrucken upplevelse trots sin bastanta humlekavalkad.
4,25/5.
Mohawks flaggskepps-IPA har varit med oss bra länge nu och det har blivit dags att ge den Buteljerat-behandlingen. Den är bryggd här runt hörnet i Gamla Slottskällans lokaler och med sina 7,5% presenterar de själva den som en extrem öl i amerikansk stil. Pansarskeppsflaskan innehåller en gul-/bärnstenstonad öl med en tumme tjockt ljust skum. Doften sätter genast fart med humle, citrus och torkad frukt.
Smaken lika så. Det händer inte direkt något mer där, efterbeskan hänger kvar länge och väl och kolsyran håller sig rätt lugnt för att släppa fram fruktigheten. Procenten märks knappt av, malten är nätt och jämt närvarande. Som en IPA är den en fullgod representant för sin art.
En rätt så extrem öl är det väl, men inte jätteextrem likt Kalmars lokalkändis Ingvar Hägg. Hur som haver är den välbalanserad och riktigt god.
4/5.
Danskarna på Raasted Bryghus i staden Randers vid Randersfjorden gör sitt intåg i bloggen med en American Pale Ale på 5%. Den har en klar orange färg med ett ljust vitt skum, än så länge går det inte att dra några slutsatser. Det doftar som väntat från de amerikanska råvarorna. Citrus och grape från humlen och malt vid sidan om, lite väl tillbakadraget är det däremot.
Över till smaken och visst det är fruktigt, trevligt och lättdrucket men också extremt intetsägande jämfört med andra APA’s (apor?) i samma prisklass. Forår känns som en välhumlad lager och kan därmed inte klättra högre i betygsstegen, den tar igen något med en helt okej efterbeska men roligare kan man ha.
2,25/5.
Nøgne Ø har en tendens att dyka upp här allt mer frekvent. Jag har inte recenserat 400 öl sen sist men deras dubbel-IPA #500 är välkommen ändå. Den klockar in på stadiga 10% och ska vara fullspäckad med amerikansk humle. I glaset är den oväntat mörk för en DIPA, ser nätt och jämt ut som en men doften ger en tydligare bild. Det är behagligt brödigt med torr humle och mörka frukter.
Letar lämpliga motsvarigheter till den inledande fruktiga humlekäftsmällen och då ligger Slaget vid Austerlitz bäst till. #500 är tillräckligt komplex för att hålla intresset uppe genom hela halvlitern tack vare balansen som utöver malt och humle släpper fram citrus och fruktighet. Det är rätt så tungt och är definitivt en öl som tar sin tid, alkoholen lyser igenom mer ju varmare den blir men det är inget som stör smaken.
Efter timmen den tagit på sig kan Nögne bocka av ännu en riktigt välgjord butelj.
3,75/5.
Nynäshamns Ångbryggeri har plockat ihop en dubbel IPA på 7% som tydligen ska vara rejält humlad i amerikansk stil. Vi uppmuntrar initiativet med 25 centiliters-flaskorna för att hålla ner priset och samtidigt underlätta för spontanköp av den här typen av öl, mer DIPA till alla! Den har en mörk bärnstensfärg och ett tjockt skum, än så länge känns det mer som en barleywine.
Doften är övervägande maltig, spår av humlebeska finns där men det är inget humlemonster direkt. Smaken drar också mycket mot det söta maltiga med en något metallisk ton som ligger och skaver. Smörigt och lite träigt utöver det, humlen är absolut med men tar för sig på tok för lite. Först i eftersmaken kommer den till tals och vi hade hoppats på mer än så.
En helt reko öl som inte riktigt kom i mål.
3,5/5.
